Den hundrade (tillägnad Månstråle)

I otvetydighetens lilla rosa apelsin
satt tvenne små bulgarer i mesonernas kapell
De gåvo tvenne almosor till den som tycktes snäll
De gåvo tvenne almosor till den som tycktes fin
I otvetydighetens lilla blomma
där satt de båda - stillsamma och fromma

Så kom det sig att denna dag då solen stod i brand
att tvenne små bulgarer finge avnjuta besök
De finge tvenne maträtter från fjärrbelägna kök
De finge tvenne maträtter från fjärrbelägna land
De åto tills de båda vore stinna
till pris för otvetydighetens kvinna

Hon hälsade och gjorde klart att nu så var hon här
Bulgarerna de bugo och bjödo upp till fest
De gåvo tvenne kyssar till den brud som vore bäst
De gåvo tvenne kyssar till den brud som höll dem kär
De gåvo tvenne kyssar i försoning
i otvetydighetens fromma boning

Hennes namn var Månstråle och hennes själ var ren
Bulgarerna välsignade och helgade den dag
då strålen ifrån Månen kom och var dem till behag,
då strålen ifrån Månen talte med en röst så len
Hon sade att hon tiden ville bida
på otvetydighetens krumma sida