Jag mötte en Jätte

En dag i September så sprang jag till skogs
det var dagen då Petter och gubben
grälade, kastade saker och slogs,
så jag sprang till den halvhöga stubben

Jag satte mig ner för att vila en stund
men då kom där en underlig jätte
hans blick mötte min och i nästa sekund
så frågade han vad jag hette

Hans röst var så djup att det dallrade till
uti löven på kvistar och grenar
jag svalde nervöst och satt alldeles still
hans blick var en sån som förstenar

Men jätten såg snäll ut, han log lite smått,
så med pipig och osäker stämma
sade jag varför till skogen jag gått
och berättade hur det var hemma

Jätten la pannan i djupa veck
och han gnuggade dystert sin haka
han lade mig uti en jättestor säck
och gick till sin grotta tillbaka

Där stektes jag långsamt till middagsmat
och blev saltad och skuren i bitar
jag blev buren till bordet på silverfat
man är dum, om på jättar man litar

Jag blev middag, det har ni nog redan förstått
till en jätte och även hans fruga
Jag smakade nog inte alls särskilt gott
men jag antar väl att jag fick duga