Sten Sture

Jag fann honom under en sten
Han var alldeles kall och förfrusen
Jag trodde att mannen var död
men vårsolens värmande glöd
fick honom att tina till tusen

Han vred sig mot solens sken
men han verkade ej kunna titta
Jag trodde att mannen var blind
Jag tänkte och smekte min kind
"Han kan ju iallafall sitta!"

Han satt en minut eller så
och först satt han alldeles stilla
Jag trodde att mannen var lam
Men sedan gav han mig en kram
Jag började nästan må illa.

Jag bad honom varligt att gå
dit där han en gång hörde hemma
Jag trodde att mannen var lång
Så jag bad honom ännu en gång
nu med något mer påstridig stämma

Han stod och såg likadan ut
Han verkade visst inte höra
Jag trodde att mannen var döv
Men det blåste och prasslande löv
fick mannen att spänna sitt öra

Jag såg på hans väldiga trut
men han ville inte alls tala
Jag trodde att mannen var stum
och kände mig ganska så dum
En fyra på femgradig skala

Då la han en hand på min buk
och höll mig med andra om ryggen
Jag trodde att mannen var stark
Han lyfte mig upp ovan mark
Det slog mig att han var en stygg en

Jag kände mig febrig och sjuk
och ovanligt svag uti benen
Jag trodde att mannen var jag
och plötsligt, i ett enda slag
så lade han mig under stenen